tisdag 22 februari 2011

borta bra men hemma är bäst

imorgon åker jag hem till underbara örnsköldsvik, imorgon åker jag hem till alla mina fantastiska vänner och imorgon åker jag hem till min älskade mamma och pappa. klockan 1428 står jag redo på tågstationen med katten i ena handen och resväskan i den andra som först tar mig till trondheim, sen blir det tåg trondheim - sundsvall och sen bil från sundsvall. jobbigt lång resa, men ack så värt det.

ALLT SOM FINNS HEMMA I ÖRNSKÖLDSVIK ÄR SAKNAT!
och både fredag och lördag slår jag och mina fina klackarna i taket,
vi har så mycket att ta igen

måndag 14 februari 2011

det är med ren lättnad jag skriver det här

jag kommer hem i slutet av februari, antingen 22a eller 23e.


SNART SES VI

söndag 13 februari 2011

hjärta till dig

måste även passa på att ge pappa en tanke idag. jag tänker på dig och hoppas att allting kommer lösa sig till det absolut bästa. vad du än gör, gör inte som du tidigare har gjort. jag älskar dig

mammas dag

idag är det morsdag och jag får inte vara nära mamma, det suger. igår pratade jag med henne i 1,5 timme och jag slutar aldrig förvånas hur fantastisk hon faktiskt är. hon kan få mig att le, när jag helst av allt bara vill gråta, hon får mig att vilja leva när jag helst av allt bara vill dö och hon får mig att se ljuset när allting är mörkt. jag har sagt det förut men jag säger det igen, min mamma är min idol och när jag blir stor så vill jag bli precis som henne. <3 jag älskar dig!

tisdag 8 februari 2011

jag saknar något jag inte längre har, en trygghet

förhållande i 3 år, en och samma kille i nästan 4, hopplöst förälskad, kärlek vid första ögonkastet och ordet älska var för litet. till att avsluta det, vara ensam, inte ha någon, och släppa taget om tryggheten. det är en fruktansvärd omställning, det är jobbigt och det är framför allt tråkigt att det faktiskt kan bli så. jag saknar att ha någon, att ringa någon, att luta huvudet mot någon, att älska och att älskas. idag är en sån dag helt enkelt men jag accepterar det, bara att finna sig i nuet och lägga tankarna på allting annat underbart i livet. men jag saknar det, just idag.

måndag 7 februari 2011

våga vinna, men ändå förlora

att träffa nya människor innebär en stor risk, du måste öppna dig och faktiskt tillåta personen i fråga att lära känna dig och när du träffar nya människor som lämnar ett rejält avtryck efter bara första intrycket blir du blödig. du kämpar, du gör ditt yttersta och försöker visa din bästa sida för du vill ju så himla gärna att den personen också ska tycka om dig. du blir lite fnittrig i kroppen av tanken på personen men slår snabbt bort den får du vet ju faktiskt inte hur den andra personen uppfattar dig. därför försöker du, du gör verkligen ditt yttersta, och försöker ibland lite för mycket. du öppnar dig, hoppas och vill tro att personen faktiskt vill dig väl. men du är inte säker, han/hon är oförutsägbar, svår och du känner egentligen inte den personen. men det har gått så långt att du vill ha mer, du måste ha mer. hon/han träffade dig rakt i hjärtat, personen fick dig att faktiskt öppna dörren till ditt hjärta. men till vilken nytta gör du det här? ja, du vill att personen ska tycka om dig, men hon/han tar ditt hjärta, stampar på det och lämnar det längs vägen, utan att egentligen bry sig i överhuvudtaget. du tänker, vad gjorde jag för fel? varför blev det såhär och det viktigaste frågan är nog, hur blev det så här? du beskyller dig själv, du var naiv, hade för stora hopp, förväntningar, osv. din självkänsla går utför, ditt självförtroende får sig en törn och allting kan faktiskt kännas hopplöst. men kanske har personen inte fått samma intryck av dig? kanske tillåter personen inte dig att lära känna hon/han, av samma enkla anledning att den personen också blir blödig. eller så är det bara så att personen är en jävla idiot, utan hjärta, utan känsla och utan sympati. men, du vill inte tro det, du övertalar dig själv till att inte tro det, för första intrycket du fick av personen var ju faktiskt helt, underbart.

att vilja växa och att faktiskt göra det

vem är huvudperson i ditt liv? är det den där personen som fått dig att må bra, som fått dig att le och som fått dig att orka vidare varenda jobbig dag? är det din vän som alltid funnits där för dig, som hållit i ett paraply över ditt huvud när det regnat och som spenderat timmar på krogens toalett när du för fjärde helgen irad druckit för mycket alkohol? eller är det din mamma, som har lärt dig att gå, som hämtat dig sent på nätterna när du varit för liten för både moped och bil och som varit din förebild sen dagen du bestämde dig för att se världen för första gången? det är en enkel tanke och en väldig lockande, att faktiskt överföra ansvaret på människor i din omgivning hade varit så enkelt och skönt. men människor kommer och går i ditt liv, så vem är det egentligen som består? jo, den dagen du har lärt dig att det är endast du själv som är huvudrollen i ditt liv så har du kommit långt, det är bara du som kan ta dom avgörande valen och det är faktiskt bara du som har hela ansvaret. hur svårt det än känns att vinna kampen, hur svårt det än känns att kliva upp klockan 07.00 på morgonen när du endast sovit några få timmar och hur svårt det än känns att göra ett val, som du vet kommer att påverka din framtid så måste du göra det. du måste ta kontrollen över ditt liv, för det är du som ska leva livet och inte livet som ska leva med dig, du är så illa tvungen att iallafall försöka stå på egna ben. för när personer vänt dig ryggen, när dom kommit in i ditt liv och lämnat så djupa spår i både hjärta och själ så är det faktiskt bara du som bestämmer hur mycket det ska få påverka dig, hur långt du ska falla och om det ens är värt det? människor finns runt omkring dig för att stötta dig, för att du ska ha någon att luta dig mot när natten tränger sig på och när sorgen i ditt hjärta är för stor för ditt eget bästa. dom finns där för dig, för att dom tycker att du förtjänar allt och lite till, för att dom tycker att du är en fantastisk människa och för att dom vill hjälpa dig. men, längs vägen får du inte glömma ditt eget värde, vare sig du vill eller inte så måste du faktiskt växa upp, inse att du är underbar och att du har kontrollen. och ju snabbare du gör det, desto bättre gör det dig. i längden

fredag 4 februari 2011

DON´T LOOK BACK IN ANGER

en sak till

jag måste bara tillägga att livet verkligen är fyllt av överraskningar. det går aldrig att förutse vad som kommer att ske utan det handlar bara om att ta dagen som den kommer och göra det bästa av situationen. idag är den första dagen jag äter, den första dagen som jag har ro i kroppen och vet ni vad jag tycker att det symboliserar? jo, att jag har gjort rätt val. det känns som att 239131 stenar har lättat både från mitt hjärta och mina axlar och helt plötsligt ser jag ljuset i tunneln. jag kommer att ta livet med storm, det vet jag!

vacka trondheim

håll i hatten

som ni vet har jag varit med om en hel saker som egentligen bara har gjort mig gott, i längden. jag har bland annat lärt mig att ens hälsa alltid ska gå i första hand, att man måste lyssna på sig själv och ställa sig frågan, är det här värt det? mina tre månader i steinkjer har inte varit någon lek, den senaste månaden har varit fruktansvärt jobbig. den här platsen har alltså påverkat min hälsa vilket har resulterat i att jag inte har ätit, inte sovit och bara legat i soffan utan energi och motivation. att komma till den här staden, alldeles ensam och bli butikschef visade sig vara svårare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. jag känner inte någon utan lever endast för jobbet, vilket inte längre är värt det! jag har bestämt mig för att lyssna på mig, fråga mig själv hur jag mår och om jag orkar stå emot känslan i kroppen. svaret är nej! jag vill inte att någon ska tro att jag ger upp, för det gör jag inte. jag väljer bara en annan väg i livet, jag väljer att leva, må bra och ha kul som 20 år istället för att leva för ett jobb. att leva för ett jobb och ta sådana val som jag nu har gjort kommer jag behöva göra fler gånger i livet, men inte nu, nu när jag är ung. jag har alltså bestämt mig för att flytta till trondheim, jag har sagt upp lägenheten och sagt upp mig från jobbet och även kärleken har jag valt att avsluta. som ni kanske förstår har det varit psykiskt jobbiga beslut, men vet ni vad? jag är så stolt över mig själv och jag ser inte på mig som någon som ger upp. jag ser mig som en 20åring som känner mig själv, vet vad min kropp klarar av och någon som vet vad som är värt och inte värt. jag är stolt över mig själv och jag vill att ni som läser den här texten också ska vara det, men oansett vad ni har för åsikter så är jag säker på det här valet och jag är säker på mig själv. nu börjar ett nytt äventyr, nya utmaningar och framför allt ett liv som jag vill leva. äntligen får jag umgås med mina vänner, leva som jag vill leva som 20 år och faktiskt må bra. tack till mig själv, du är så himla bra linnea!