våga vinna, men ändå förlora

att träffa nya människor innebär en stor risk, du måste öppna dig och faktiskt tillåta personen i fråga att lära känna dig och när du träffar nya människor som lämnar ett rejält avtryck efter bara första intrycket blir du blödig. du kämpar, du gör ditt yttersta och försöker visa din bästa sida för du vill ju så himla gärna att den personen också ska tycka om dig. du blir lite fnittrig i kroppen av tanken på personen men slår snabbt bort den får du vet ju faktiskt inte hur den andra personen uppfattar dig. därför försöker du, du gör verkligen ditt yttersta, och försöker ibland lite för mycket. du öppnar dig, hoppas och vill tro att personen faktiskt vill dig väl. men du är inte säker, han/hon är oförutsägbar, svår och du känner egentligen inte den personen. men det har gått så långt att du vill ha mer, du måste ha mer. hon/han träffade dig rakt i hjärtat, personen fick dig att faktiskt öppna dörren till ditt hjärta. men till vilken nytta gör du det här? ja, du vill att personen ska tycka om dig, men hon/han tar ditt hjärta, stampar på det och lämnar det längs vägen, utan att egentligen bry sig i överhuvudtaget. du tänker, vad gjorde jag för fel? varför blev det såhär och det viktigaste frågan är nog, hur blev det så här? du beskyller dig själv, du var naiv, hade för stora hopp, förväntningar, osv. din självkänsla går utför, ditt självförtroende får sig en törn och allting kan faktiskt kännas hopplöst. men kanske har personen inte fått samma intryck av dig? kanske tillåter personen inte dig att lära känna hon/han, av samma enkla anledning att den personen också blir blödig. eller så är det bara så att personen är en jävla idiot, utan hjärta, utan känsla och utan sympati. men, du vill inte tro det, du övertalar dig själv till att inte tro det, för första intrycket du fick av personen var ju faktiskt helt, underbart.