sagan om trondheim

alla ni där hemma som jag inte har hunnit prata med undrar säkert hur jag mår, hur jag har det och hur allting känns. så för att reda ut lite frågetecken så ska jag nu berätta en lycklig historia. för det första så har jag helt seriöst aldrig varit så glad som jag är idag. trondheim är allting jag hade vågat hoppas på och lite till. jag bor i en helt fantastisk lägenhet mitt i staden, jag bor tillsammans med en underbar tjej och ja, vad mer behöver jag säga? jag slutar på Carlings om 8 dagar och självklart känns det lite vemodigt men egentligen inte eftersom jag befinner mig i livet, på exakt den plats jag vill befinna mig på just nu. jag har förresten varit på intervju idag och skulle jag få det skulle en dröm gå i uppfyllelse, så håll tummarna för mig är ni gulliga. så, lite uppdaterad hoppas jag att ni blev och det går absolut ingen nöd på mig

att dansa men att inte dansa vidare

det är konstigt sånt där, kärlek. det är omöjligt att förstå sig på och det är slöseri med tid att förstå sig på den andra personen. det går aldrig att förklara heller, hur det känns, varför det känns och vart i kroppen det känns. egentligen handlar allting bara om ett spel, ett katt-och-råtta-lek och är man råttan i leken så är man dömd att misslyckas. men av någon anledning så måste man bara spela med. man försöker iallafall att spela med så gott man kan, spela svår, vara kostbar och framför allt intressant. men kärlek gör en konstig, kärlek får en att agera annorlunda, det får liksom en att tappa förståndet helt och hållet, ibland. jag har bara insett att är man glad i någon så måste man acceptera det, man måste lägga stoltheten åt sidan och agera, för att på så sätt få ett ja eller nej. ett nej är jobbigt, ja men det är tio gånger bättre än att gå runt och undra. det är jobbigt att erkänna det, att faktiskt tillåta sig själv att vara intresserad av någon, men jag just nu så är jag så illa tvungen att göra det. fuck, jag förlorade

hej mamma och pappa

ni är världens bästa och jag älskar er så oerhört mycket. men jag har funderat lite på vad jag vill ha i inflyttningspresent och det enda som passar in i min nya lägenhet är.....

3 flaskor vitt vin
2 rödvin
1 rosé
1 champagne
och en stock snus

bra va? :D

här kommer lyckan (la la la) för hundar som oss. här kommer lyckan (la la la) för hundar som oss

just nu jobbar jag röven av mig själv, när jag skriver det så tänker ni säkert - slit inte ut dig linnea. jag lovar att jag inte kommer slita ut mig själv, jag jobbar just nu så sinnessjukt mycket för att jag vill lämna butiken fläckfri, jag vill att nästa butikschef ska få börja på ett tomt Aa ark för det förtjänar den person. även om jag absolut inte gillar det så tänker jag så här när jag vaknar "det här kommer bli en bra dag och den blir vad jag gör den till" och det blir den också. jag har så mycket roligt att se fram emot, om 6 dagar kommer mamma och pappa hit, om exakt 1 vecka flyttar jag till trondheim, om 13 dagar har vi inflyttningsfest, om 20 dagar lämnar jag carlings bakom mig och om 28 dagar fyller jag år. livet är fullt av överraskningar, livet är fullt av spänning, kärlek, lycka, sorg. det är som en känslomässig berg-och-dal-bana och hoppar man inte på tåget och följer med, då får man skylla sig själv.

goodbye sad songs,

jag vet inte riktigt vad det är med mig nu förtiden, vad som har fått mig att faktiskt känna så här och hur man uttrycker allting jag har inom mig. det enda jag vet är i allafall att jag är så otroligt lycklig, till och med lycklig med ett stort L. det är som att det är en clown som gör roliga miner framför mig hela tiden, vart jag än går för jag kan aldrig sluta le, jag vill aldrig sluta le. jag är så sinnessjukt glad och för första gången är jag det på mina egna ben. jag står med båda fötterna på jorden och jag står stadigt, tror inte ens en orkan skulle kunna blåsa omkull mig heller. det känns som att jag spelar fotboll mot livet, och jag gör mål, efter mål, efter mål hela tiden, jag vinner och utklassar livet. jag står högst upp på prispallen och tänker, det här är bara min förtjänst att jag står här och det är det tamefan också. jag har bara mig själv att tacka och tacka mig själv, det gör jag varenda dag.

förstår ni hur det känns? som sagt, det är svårt att förklara

förãndras, förändras aldrig..

hur sammanfattar man den här helgen hemma i övik då? hur kan det få plats så mycket kärlek i en och samma stad? jag kan fan aldrig sluta förvånas över hur fantastiska vänner jag har, hur sinnessjukt roligt vi har tillsammans och hur mycket vi älskar varandra. övik kommer alltid vara övik, övik kommer alltid vara hemma och övik kommer alltid betyda trygghet. jag hade en helt underbar helg, jag hann med att träffa dom flesta som jag ville, jag hann pussa på min lillasyster som är den finaste prinsessan jag har. jag hann umgås med dom fina, jag hann träffa min släkt och jag hann göra så mycket på så kort tid. största frågan är väl hur det känns att vara tillbaka? helt ärligt så känns det väldig konstigt men samtidigt bra, det känns som.. äh, det går inte att förklara. jag säger bara som håkan så fint säger "förändras, förändras aldrig" allt som övik innebär, det kommer alltid vara mitt och det är jag så stolt över. jag älskar alla människor i mitt liv, så förbannat jävla mycket.